Nytt virus verifierat!

Nu har vi äntligen lagt upp vår hemsida. Här kommer ni att kunna läsa om våra förberedelser inför en eventuell Bug out nu när vi har fått konfirmerat att en ny virusstam har uppstått som sprider sig snabbare än H1N1-virsuet (Svininfluensan) gjorde och som är farligare än fågelinfluensan. Som tur är har den inte kommit till Sverige än, men det är lika bra att börja planera. Här kommer ni att kunna läsa om oss och våra förberedelser. Hoppas ni tycker om det, och kan bli inspirerade att själva förbereda. Det tar inte lång tid innan influensan är här. Börja ta reda på var ni kan hålla till medan det värsta blåser över. Ordna med mat så det räcker. Se till att ha den utrustning och de färdigheter ni behöver. Vi har börjat – hoppas vi inte är de enda som är kvar när viruset slår till i Sverige.

Categories: Förberedelser | Leave a comment

Första posten från mobilen

Efter som vi kommer uppdatera den här sidan från en mobiltelefon under resans gång så tänkte jag testa hur.det fungerar från min HTC Hero. Här är resultatet. Hoppas bara det inte kommer ta så här lång tid varje gång jag ska posta.

Categories: Packning och Prylar | Tags: , | Leave a comment

Svält och halvsvält.

Så jag har efterforskat lite hur mycket energi en måste ha i sig. Tydligen, enligt en överlevnadsinstruktör som jag känner, så är det stor skillnad på Svält och Halvsvält, allt enligt forskning från Karolinska Institutet (tror jag).

Tydligen är det bättre att lida av full svält snarare än halvsvält. Det är nämligen så att om en äter, men mindre än 500 kCal om dagen, så får en ett insulinpåslag som gör det omöjligt att bränna fett. Det gör att kroppen börjar äta på proteiner istället. Alltså, halvsvält bryter ner musklerna och andra proteinvävnader i kroppen. Om ett helsvältsläge infinner sig så bryter kroppen ner fett före den bryter ner proteiner. Dessutom så ställs metabolismen om så en behöver mindre energi när en inte inmundigar någonting. Fyra veckor sägs det att en överlever utan nån mat. Den tiden blir alltså kortare med för lite mat än ingen mat alls. Detta att jämföra med livsmedelverkets näringsråd för en aktiv vuxen man på ca: 3300 kCal och för en aktiv vuxen kvinna på  ca: 2500 kCal. Givetvis beror det på hur mycket energi som används, hur kallt det är och hur mycket jobb en utför samt vilken metabolism en har (till exempel sägs det att skogshuggare i Norrland åt/äter mellan 7000 och 10000 kCal per dag – alltså en liter med olivolja – under vintern, alltså -20 grader), men det är ett riktmärke.

Det kan komma tillfällen under vår resa då vi inte har tillräckligt med mat. Då blir det kanske till att strunta i att äta tills vi har tillräckligt. För två veckor sedan testade vi att inte äta på 2 dagar, för att se hur det kändes. Jag hantverkade en hel dag. Inga problem. Jag tränade kampkonst efter att inte ätit på 24 timmar. Inga problem. Gick och la mig, och var lite hungrig men helt ok. Morgonen dag två: första problemet. Jag var illamående när jag vaknade. Ont i magen. Men det gick över efter en knapp timme. Sen gick jag hela dag två och tänkte på att jag var hungrig, eller på mat av olika sorter. Men jag kunde utan problem hantverka på dagen. Så inga större motoriska förändringar, dock lite mindre tålamod med finmotoriska uppgifter. Inte så jag blev irriterad, men jag blev lättare spänd. Vidare så var jag slö, trött och tung i kroppen. Huvudvärk infann sig emellanåt, men det var bara lite molande värk som var helt ok. När jag har fastat förr, och läst böcker om det, så sägs det att dag fyra eller fem börjar en bli euforisk istället för tung. Detta förklaras oftast av fasta-fantaster med att först när en slutar äter släpper kroppen lös en masa toxiner (gifter) som lagrats i kroppen och inte kunnat tas om hand eftersom en fortsätter fylla på när en äter. Detta orsakar trötthet och slöhet eftersom lymfsystem och njurar och muskler alla arbetar för att rena kroppen. När sen detoxen (utrensningen) är färdig så är kroppen renare och friskare och släpper lös en massa endorfiner som gör en glad. Om det är sant eller ej vet jag inte, men efter fyra dagar slutar en oftast känna hunger i alla fall.

Vårt två dagars experiment gick bra, vi vet nu ungefär vad vi har att vänta oss om vi skulle behöva hålla upp med maten en kortare tid. Jag har också hört att det är bättre att äta på kvällen om en inte har mat till mer än en måltid om dagen. Då ställer kroppen in sig att inte vara hungrig under dagen. Precis som muslimer under Ramadan. I vilket fall kommer det bli intressant att ordna med maten och inte alltid ha att äta.

Hur mycket är då 500 kCal per dag? Cirka 100 gram nötter (en tredjedels påse), en dryg liter äppeljos, 200 g korngryn (ca 2 dl). För att nämna några exempel. Jag måste ta reda på hur mycket det är i maskrosrötter och lite andra vilda växter kanske. I vilket fall så hoppas jag att vi inte svälter till döds. Jag tror att vi kommer köra på principen: ät dig mätt tills maten är slut sen svält till du får mat igen. Det istället för att ransonera och gå hungrig under en längre tid.

Categories: Uncategorized | Leave a comment

I dag anlände våra hem!

Jag har inte haft tid att skriva på ett tag, men febrila förberedelser pågår bakom kullinserna. Det där viruset har nu spritt sig till alla kontinenter. Vi har det verifierat i Grekland igår och det har funnits i Ryssland ett tag. Det är oroande då det inte är långt bort. Jag läste att de fruktade att det skulle ha brutit ut i England, men myndigheterna menar på att det är den vanliga säsongsflunsan. Dock så finns det en hel del konspirationsteoretiker där ute i Survivalistgemenskapen som menar på att de försöker mörka för att undvika panik. Jag vet inte hur det ligger till, men förstår om det skulle vara så. Se bara på vad som hänt i Bangkok och Jakarta, för att inte tala om Sydney och Beijing. Kravaller, kollaps i ekonomin när folk slutar arbeta och konsumera, militärt undantagstillstånd och fullskalig karantän av hela Indonesien. Turistnäringen helt död och sjukvården totalt överbelamrad. Nu får vi ju bara ut enstaka fristående sändningar via satellit eller kortvåg från överlevare. Det är ju rena kaoset där nu – ingen infrastruktur som fungerar, ingen statsapparatur, ingen lag. Det är ju inte konstigt att regeringar mörkar då. Det verkar ju som att de som lever på landsbygden har klarat sig bättre – jag hörde en rapport via nätet där de berättade om hur överlevare i flera byar gått samman för att skörda gemensamt. Det är kanske lättare i tropiskt klimat där maten bara växer på träden. Då är det svårare för oss här uppe i nord.
Men de stackars Japanerna då. Inte nog med att de fick en enorm jordbävning med efterföljande tsunami samt härdsmälta och kärnkraftskatastrof. Nu har deras redan ansträngda samhällsystem blivit träffad av en dödlig epidemi full kraft. Det lär oss att en katastrof ofta har sidokatastrofer som gör problembilden väldigt komplicerad att planera för. Hoppas bara att våra kärnkraftverk inte får härdsmälta när folk börjar dö här omkring. Om folk börjar dö här omkring. Det finns fortfarande en chans. Än om det ser mörkt ut på forskningsfronten; inget vaccin så långt ögat kan nå.

Trots allt det här så blir kan jag inte låta bli att vara kvar i min bubbla. Här är allt säkert än så länge. Jag konsumerar på som om inget har hänt. Och jag blir faktiskt glad när våra eventuella hem dimper ner på Posten:Hängmatta med inbyggt myggnät och tillhörande Tarp (En pressenig för campare kallas vist så. Anglifieringen är enorm.) inköpta från HuskyGård.

De är nästan så jag blir sugen att sova ute i skogen i natt, hängandes på min matta. Det finns nått fint med att leva fritt så där, under öppen himmel, inte ens ett tälts väggar runt en. Det ska bli spännande, samtidigt som jag är sjukt nervös. Det hade varit mycket lättare om jag slapp gå. Mindre problem för mig också slipper jag vara med om att alla dör runt mig och samhället som jag känner det försvinner – och så slipper jag skoskaven. 

DD Travelhammock - min hängmatta.

DD Travelhammock - min hängmatta

På tal om skoskav, mina nya kängor trillade ner i förra veckan. Brittiska armékängor i andra hand för 300 kr inklusive frakt från Brittland. Ett riktigt klipp. Jag har använt dem massor utan skoskav än i alla fall. Så det bådar gott. De måste brytas in lite till, men det ska jag se till att göra så de är mjuka och fina. Har dem på mig så mycket jag kan just nu. Måste komma ihåg att fylla på mitt förråd med Compeed också så jag slipper stå där utan skavsårsskydd. De senaste veckorna har varit en enda lång shoppingspree känns det som. Min solcell-laddare och mitt extrabatteri har anlänt, min nya minidator är beställd, allt från nya byxor och keps till ny yxa har inhandlats. Jag ska pressentera innehållet i min väska någon dag, men nu får det räcka för den här gången. Mitt övriga liv fortsätter liksom att leva sig oavsett om en pandemi sprids där ute eller ej. Den enda skillnaden är att nu är alla de människor som står mig nära, och som delar sina problem med mig, oroade även för detta. Dags att sova. Imorgon ska jag göra mitt bästa för att underlätta folks vardag igen.

Categories: Förberedelser, Influensan, Packning och Prylar | Leave a comment

Dag 1: Bug out!

Så i går kväll kom nyheten vi väntat på. Första verifierade fallet av Pesten i Sverige. Vi packade alla våra saker (ojojoj, jag tror jag tog med för mycket!) och gav oss av ut i skogen strax bakom skolan. Där har Hugo och Kristina bott i tält sedan februari (i 30 minus vissa nätter) och vi bodde med dem i natt. De har bestämt sig för att resa norrut till norra Jämtland, där Hugos föräldrahem ligger. För 2 timmar sedan gick vi upp, åt frukost och packade ihop lägret (ojojoj, jag tror jag tog med för mycket saker) och började gå. Fy vad tungt det blev, kanske måste dumpa lite saker så jag orkar… Men vad?

Klokast vore ju datorn och elen, men det är ända sättet jag hoppas kunna samla er alla på. Jag tänkte jag skulle föra den här bloggen och meddela mig om var jag är. Många av er läser ju den redan och ni kan hitta mig på vägen, följa med till Skåne eller möta upp där nere. Vi siktar på Horröd 1400 utanför Sösdala i Hässleholms Kommun. Detta är min signal av hopp till er. Vi tar oss till Gården, de kommer ta emot oss med öppna händer. Sen campar vi där till det hela har blåst över. I framtiden ska vi göra bra planer för hur sånt här ska gå till så jag inte behöver föra blogg längs vägen.

Vi har stannat till vid skolan för att skicka det här sista meddelandet och gå på riktig toalett innan vi beger oss. Från och med nu blir det mobilt bredband och jordgropar i marken. Nästa anhalt Älvdalen om en vecka eller så.

Kärlek och respekt.

Categories: Uncategorized | Leave a comment

Dag 1: Fit for the apocalypse

Jag har sedan i höstas försökt att träna regelbundet. Jag har haft problem med mitt bäcken sen ett och ett halvt år tillbaka och träning och bastu tycks hjälpa. Dessutom har jag hantverket en hel del sedan in augusti då jag gått på en utbildning vid Bäckedals Folkhögskola som kallas Människa, Natur, Teknik, eller MNT, som handlar om historisk och förhistorisk teknik och försörjelsegrunder. Det gör att en blir rätt trött i rygg, axlar och stel i benen. Så jag har försökt hålla mig i trim för att inte slita ut mig och samtidigt passa på att blir fit för apokalypsen.

Vad tränar jag då?

1. En gång i veckan har vi tränat kampkonst, dvs. slagits. I samband med det körde jag ett styrkepass för hela kroppen, väldigt kort cardio och långt stretchingpass om 20-30 min.

2. En till två gånger i veckan har jag kört styrketräning och bålstabilisering samt axel- och bäckenstabiliseringsträning. I samband med det ett längre strechingpass om 20-30 min.

3. Minst en gång i veckan efter snölossningen i april har jag försökt gå en brant vandringsstig på 2 km med 25 kg packning. Blev tyvärr bara 2 gånger då livet kom i kapp.

Den sista månaden har jag dock haft väldigt lite tid till träning och har därför i stort sett inte lyckats med de jag ville. Jag är alltså inte i den trim jag hade hoppats på. Det märktes när jag började gå och packningen var 25 kg vilket är 5 kg mer än vad jag bör bära (ca 1/4 av min kroppsvikt = 20 kg). (Edit: I efterhand tror jag att väskan snarare var upp emot 30 kg första dagen…)

Efter ett missöde där vi trodde oss kunna gå i skogen och upptäckte att det var alldeles för svår terräng och bestämde oss för att följa vägen istället vandrade vi ca 13 km från vår start när Aja, vår lärare på Bäckedal, kom körandes förbi och stanna till. Dagen innan hade hon sagt att hon skulle köra förbi och plocka upp oss om vi ville och vi hade skrattat. Nu hade jag gått i 3 timmar och drömt om att hon skulle komma körandes förbi och plocka upp oss så jag slapp bära allt det tunga som jag hade i ryggsäcken. Så går det när en hastar ner allt en kan tänkas behöva. En del är helt enkelt för mycket. Aja körde oss hem till sig och bjöd på kaffe, vi diskuterade rutt, övernattning och sjukdomens spridning. Hon har nyss fått nya elever som går en björkkurs och de tycks alla vara ok fast de kom i går. Så ingen sjuka i Härjedalen än i alla fall. Sen körde hon oss till ån Sexan och ett vindskydd där.

Vindskydd vid Sexan

Vindskydd vid Sexan med trefot av en vriden björkvidja och tre björkslanor.

Det hela resulterar i att vi nu har kommit 43 km på vår färd. Mer än två dagsmarscher. Grejt. Matlagning och ompackning gjorde att jag lämnade efter mig ca 5 kg som Aja ska ta hand om. Om jag någonsin kommer tillbaka kan jag ju hämta det då. Annars hoppas jag att hennes familj har nytta av 2 kg ris bland annat. Vi hade packat mat för två veckor – nu har vi för knappt en. Men det är bara tre dagar till Älvdalen. Där kan vi få ny mat om vi har tur. Jag har en vän som heter Tommas där. Kanske vi kan få hjälp av honom. Om sjukdomen inte har spridit sig till hans trakter.

Jag mår fysiskt ok; lite solbränd, lite trött och öm i axlarna, lite skavsår på fötterna, men i stort fysiskt och mentalt intakt. Glad till och med, lite orolig för folk där ute, vill ju inte att nån ska dö precis. Men jag litar på att ni alla tar de åtgärder som behövs för att hålla er säkra. Veronique å sin sida har varit mestadels lycklig i dag, men grät lite i kväll då hennes axel gjorde jätteont när hon häll på att sätta läger. Det är min uppgift från och med nu. Hennes fötter är ömma och hennes axel gör ont när hon bär sin ryggsäck. Hon har vilat mitt på dagen en runda i liggandes ställning. Om hon gjort det på kvällen också så hade hon nog varit ok. Hon gick och la sig väldigt trött för en timme sedan. Hon sover nog gott nu. Och det bör jag med alldeles strax. Ta hand om er där ute så ses vi om en och en halv månad eller så.

Kärlek och Respekt.

Categories: Förberedelser, Fysiskt tillstånd, Packning och Prylar, Träning | Leave a comment

Dag 2: Farväl Härjedalen

I natt upplevde vi troligen den kallaste natten på vår resa, -2 som kallast. Det gjorde att vi, som inte var utrustade för vinterklimat, frös nått enormt. Jag var i säng från midnatt till ca tjugo i sex på morgonen. Under den tiden kanske jag sov två eller tre timmar. Detta i kombination med en slitig första dag och en stressig prepp gjorde att en var minst sagt mör på morgonen. Det tog oss närmre tre timmar att slå ner lägret och göra frukost och runt halv nio begav vi oss. Detta var en bra tid då vi var raska att gå och det kändes som vi skulle komma långt. Vid 11:30-tiden hade vi gått 10 km och vi räknade ut en snitthastighet på 3 km/timme. Vi åt stekta brödbitar – vatten, mjöl och lite salt friterade i matolja. Det var över från middagen dagen innan. Förvånansvärt goda. De var färdkost med vår tub majonnäs och jordnötter, och vi gick och smååt på dem hela dagen. Det var suveränt om än lite långtråkigt i längden. Vi var helt slut så vid 11-tiden tog vi paus vid ett vackert vattenfall där vägen korsades av ån Oligan. Här tog vi lunch, vilket betydde 45 min sömn och 30 minuter annan vila för mig. Veronique vet jag inte hur mycket hon sov, men hon njöt av att värmas upp i solen. Det var kallt hela dagen fram till den här punkten. Nu kom solen fram och vi började ladda batterier med solcell och tog en tupplur. Efter 45 min vaknar jag med ett ryck och var helt förstörd. Jag viste vi var tvungna att fortsätta så jag packade ihop allt, och upptäcker då att solcellen har vänt sig i vinden (den hänger fritt) och har inte laddat alls mycket. Tusan. Lite med batteri i dag med andra ord. Datorn tycks inte heller ha laddat ordentligt. När jag drog igång den för att skriva dagens post så hade den bara 35 minuter ström kvar. Ska lägga ut det hela på laddning i natt, så vi får lite ström. Solen går ju upp så tidigt.

Efter vilan så gick vi vidare, och nu pushade jag Vero mycket, körde lurlekar så vi gick längre utan paus, sjöng sånger och så vidare, för att hålla modet uppe och vi lyckades gå 6 km på bara en och en halv timme. Då var vi alltså uppe i 4 km/timme. En timme och 15 minuter senare korsade vi gränsen till Dalarna och tog farväl av Härjedalen. Det känns lite melankoliskt att stå där på gränsen till det landskap som har lärt en mycket, som har varit ens hem och där jag träffat två av mina mest älskade och den person jag nu går med till Skåne. Det är inte annat än en undrar vad som händer med dem där ute. Jag och Vero diskuterade om det var melankoliskt att lämna skolan och jag sa: “Nä inte direkt, det här kom liksom emellan. Jag saknar inte så många men jag hoppas de alla klarar sig och överlever.” Men det är nog inte helt sant. Jag saknar flera av dem som gick på skolan, fram för allt Josefin. Hoppas du läser och kommer till Skåne, möter upp långs vägen eller finner en säker plats med din familj nån stans. Undvik folkmassor, åk ut på ön, eller upp i bergen. Se till att ha mat så det räcker. Ta hand om dig. Hitta andra att älska. Vet att jag älskar dig.

Så när vi nu var i Dalarna, där Vero skulle haft sitt nya hem i höst om inte allt detta skett (hon skulle gått Friluftsguidesutbildning på Sjöviks Folkhögskola), var vi redo att slå läger då det fanns en fin sjö på kartan exakt 20 km från dagens start vid Sexan. Dock var det myr och blött hela vägen upp till sjön, så vi bestämde oss för att gå vidare då det var svårt att hämta vatten där. Bara en kilometer senare ligger ett litet samhälle kallat Ulvsjön, precis som den lilla sjön. Vi gick genom byn och slog läger vid på en ås bredvid vägen strax intill en liten å med strömt vatten kallad Kölån.

Vattenhämtningsställe vid lägret andra natten.

Vattenhämtningsställe vid lägret andra natten.

Inte nog med att det måste finnas bra vatten, det måste också vara lättillgängligt är dagens läxa. Nu sover Vero igen, det är bra, hon är utmattad och behöver vila, hennes arm gör ont, hennes fötter gör ont och hennes lägre rygg gör ont. Jag är också öm överallt, men jag har bättre uthållighet och ett mer positivt sinneslag. Jag tar hand om mycket av det hon inte klarar, sätter upp läger, yxar saker och sånt som tar hårt på hennes axel. Hon fixar med mat och vatten och eld. Det är ok sysslor för henne. Tyvärr så blir könsuppdelningen så klassisk, men det är mer praktiskt så för att Vero inte ska gå sönder och vi ska kunna komma fram.

En sak som slog mig i dag var att alla hälsar på en, mycket turister fortfarande klart och kanske en och annan med samma idé som oss, fast tvärt om, på väg upp till nån stuga i fjällen. När vi tog lunch stannade två äldre herrar med sin bil på rastplatsen. Vi var inte otrevliga men vi höll vår distans, de gjorde samma sak. Det är liksom att en är artig genom att inte komma nära. Undra om det här är ett sätt folk kommer att förhålla sig till varandra nu? Intressant var det i alla fall, artig distans och ömsesidig förståelse. När vi såg alla dessa folk som var på väg upp till Härjedalen så kom jag att tänka på Anna-Karin och hennes stuga där uppe. Det vore ett fint gömställe för att vänta ut första vågen, men det är nog knappast ett bra återuppbyggnadsställe – nått där en kan bygga upp nått bättre, nått nytt. Där en kan överleva i längden och bygga en livbåt för kunskap och kultur. Så som gården är. Men mer om det senare. Jag tänker mycket på Anna-Karin – jag tror du läser och jag vill att du vet att jag har din vinge runt halsen i en läderrem jag gjorde till den. Den hänger där alltid och jag tänker på dig hela tiden. Vill ringa dig eller kolla om du finns på Facebook – men telefonerna är döda och Facebook ligger på en amerikansk server och jag når bara svenska och norska. Jag antar att det är likadant för alla andra här med. Men du kan läsa min blogg i alla fall. Saknar dig. Älskar dig. Ta hand om Prinsen (Daniel) och Prinsessan (Leia) och hela er kungliga familj. Kom och möt oss på vägen eller i Skåne. Kom och bygg nått nytt med mig.

Kärlek och Respekt

Ps. Om ni vill se var vi är och hur långt vi har kommit så kolla på länken Karta, här ovan, så får ni upp en karta med våra läger utplacerade. Jag ska försöka få upp en karta med vår tänkta färdrutt så ni kan planera era resor för att möta upp med oss. Ds.

Categories: Bog out location, Fysiskt tillstånd | Leave a comment

Dag 3: Ner för berget

Sveg ligger ca 500 meter över havet och Lillhärdal lite högre. I dag gick vi förbi skylten som visade att vi var 694 meter över havet, den högsta punkten på landsvägen mellan Lillhärdal och Älvdalen. Det var också, troligen, den högsta punkten på vår resa. Så som Långben säger: ”Det är ingen fara grabbar, det värsta är över, det är nedförbacke från och med nu.” Ni har säkert hört mig tala om hur jag bott på ett berg det senaste året, på av Svegs höga läge. Well, nu är eremiten på väg ner från sitt berg och ska gå sina 40 dagar i Öknen. Låt oss hoppas att jag kommer ut på andra sidan som upplyst och inte galning.

Om de första två dagarna var en sakta stigning på 200 meter var den andra halvan av den tredje dagen en skarp nedförbacke. Det var skönt, men nu när träningsvärken i vaderna från de första dagarna börjat sätta in så blir en orolig att träningsverken i låren kommer att ta vid i morgon eller övermorgon. Benen är trötta och lite ömma, lika så axlarna, men det är helt ok. Det som är värst är fötterna. Blåsor och trötta och ömma. Vissa av er som läser vet säkert att jag älskar fotmassage och att mina fötter kan bli lite trötta i bland. Nu är de ömma och skulle hata att någon tog på dem på det viset. Det ni. Men när blåsorna är borta – vad skulle jag inte göra för en fotmassage?

Dagens lektion: Ta inte av kängorna om du inte har sandalerna i närheten. Då får du grus på strumporna när du ska hämta saker – eller i såren på de nakna fötterna.

I går kväll tittade jag på Eniros karta online (Suverän!), och fann en bra plats att sova som låg ganska exakt 20 km från vår startpunkt. En flod kom alldeles nära vägen och på kartan såg det ut som ett bra skogsområde mellan väg och flod. Dessutom så låg det två hus där, så det skulle vara lätt att ta sig ner till vattnet. Dock finns alltid ett problem med hus: De kan vara bebodda. De flesta hus här uppe är sommarstugor men i Ulvsjö var där flera bofasta. Vi vaknade vid åtta, efter nio timmars sömn för mig och 11,5 timmar för Vero, och det tog två timmar med morgonbestyr. Det betyder att vi var en timme snabbare än i går. Vi började följdaktiges gå vid 10-tiden. Efter att ha gjort bra ifrån oss på morgonen och gått 12 km på tre timmar så började energin tryta och fötterna ömma. Lunch inmundigades och en längre rast hölls innan vi satt på kängorna igen och började vagga iväg på de ömma fötterna. Jag pushade oss fast vi var trötta och vi kom fram vid 16-tiden. Det är underbart vad scoutsånger kan göra för moralen (Ta fram det bästa humör du har, var morgon som solen går upp, går upp).

När vi närmar oss stugorna börjar vinden blåsa upp och det är regn i luften. Men vi ser att en flod kommer att komma där dalgången mellan två berg öppnar sig i fjärran, så vi vet vi är nära. Väl där är det dålig skog att campa i – måste gå att hänga hängmattorna och det var bara risskog som inte hade utrymme. Så vi går närmre stugorna, de verkade vara obebodda; jaktstugor och sommarstugor. Men inga nycklar och stora lås, så vi kan inte sova inomhus utan att krossa ett fönster. Lite onödigt. Fast det är väldigt bra tillgänglighet till vattnet och det finns några stora träd på tomten så vi tänker att vi slår läger här ändå. Då slår det Vero: ”Vi kan lägga våra hängmattor på marken under verandan och spänna upp myggnäten så vi sover torrt om det börjar regna.” Så det gör vi.

Verandahem

Så här såg de ut när våra hängmattor är riggade flata på golvet på verandan för att slippa mygg och regn.

Ved fick (tog) vi av husägarna och använde deras eldstad. Vinst. Torr sovplats som är plan och inte bananformad. Dubbelvinst. Utedass med toalettpapper! Trippelvinst. Minst. Vitmossa i all ära, men toalettpapper är ändå vad jag är van vid.

Och när vi ändå är på ämnet; Vitmossa är inte det där som de samlar in i den annars helt briljanta filmen om Ronja Rövardotter (En klarar sig inte utan kniv i skogen och därför har jag 5 med mig). Det är Tage Danielssons största misstag, och handeln gör det bara värre med sin missriktade namnsättning i juletider. Det där är Renlav de plockar. Använd inte det på sår eller som mensskydd, blöjor eller rumptork – Ni kommer bara få en massa torrt bös överallt och dålig absorptionsförmåga har det också. Astrid vet vad hon talar om, men Tage viste inte vad hon talade om. Här är två bilder så ni kan se skillnaden på Renlav och Vitmossa.

Vitmossa

Vitmossa - det som används till att suga upp vätskor.

Renlav

Renlav - används för att dekorera ljusstakar och lura svenska folket i filmer.

Vero erkände att hon aldrig har gjort något som var så här olagligt för, vilket startade en väldigt intressant diskussion om moralitet. ”Är det ok att ta mat om en svälter?” ”Är det ok att använda folks saker om de inte själv gör det?” Skillnaden mellan Privat egendom och Persolig egendom diskuterades med. Privat egendom är att en förvägrar någon annan tillgång till egendomen, även när en inte använder den själv (från Latinens priare, tror jag – att förneka tillgång). Att tjäna resurser på ägandet i sig, så att säga; fabriker, hyreshus, mark. Personlig egendom å andra sidan är de kläder du har, eller de verktyg du använder, din säng osv. Det du själv använder och är ansvarig för. Vi kan likna det till skillnaden mellan ägandeskap och användandeskap. Att förvalta det du använder medan du använder det är annorlunda än att äga tills en säljer. Vi talade också om hur ägande och arbetsfördelning kommer att se ut nu när världen ändras av den här sjukdomen. Om vi blir mer lokala, och inte så storskaliga så kommer också ekonomin bli småskalig och lokal. Då blir det till att hugga i och hjälpas åt. Antingen kommer det då att ske på ett självförvaltande kooperativt sätt eller på ett mer feodalt sätt där någon som äger har andra som arbetar för dem för beskydd och mat. Sen om ägaren är ett företag eller en person eller en grupp är en annan sak.

Tog en bild av mig själv så här i början av resan. Ska bli intressant att se hur det ändras efter tidens gång. Här är den i alla fall, blekfet och med krokig hållning.

Morgan front - dag 3

Dag 3 - Framifrån.

Morgan sida - dag 3

Dag 3 - Från sidan.

Vero ligger och läser ”Överlevnad på naturens villkor” och jag bloggar. Känns som en bra dag och ett bra ställe för kvällsläger. Klockan är nästan 22 och nu ser jag fram emot att sova och sen gå den styva dagsmarschen till Älvdalen och, förhoppningsvis, Tommas hus.

Kärlek och Respekt.

Categories: Uncategorized | Leave a comment

Dag 4: Sagor om Gudar och Gycklare, Drakar och Demoner

I dag var en tuff dag. Det åskade och spöregnade i natt och jag var så glad att vi sov under tak. När jag vaknade till av regnet så gick jag upp och hängde en av våra tarpar (campingpresseningar) för den öppna delen av verandan där en del regn slog in, samt plockade ner solcellen och batteriet så de inte skulle kortsluta. För i kväll har jag ordnat med en finurlig lösning så att vi inte ska förlora några soltimmar i morgon på morgonen fast det regnar i natt. Jag tejpade över där sladden går in i solcellen med eltejp så vattnet rinner över kopplingen och direkt på sladden. Sen har jag batteriet liggande på ett torrt ställe med sladdens lägsta punkt lägre än batteriet. På det viset droppar vatten som eventuellt följt sladden ner på marken istället för in i batteriet. Man kan även hänga ett snöre med en tyngd i någon stans mitt på sladden så att vattnet leds av om man vill.

På morgonen vaknade vi i relativt bra tid, och kände oss redo att sätta fart. 2,5 timme och en del surrande senare så hade vi fått ner lägret, skrivit tacklapp till ägarna av stugan, samt förberett packningen för en regnig dag. Väderleksrapporten säger åska och vi vill inte råka ut för genomblöta saker. Fötterna gör ont i dag. Veros mer än mina. Så mycket att hon knappt kan gå framemot eftermiddagen. Vi hade trott att det skulle vara ca 22-24 km till Tommas ställe och tänkte att det skulle vi klara lätt. Tyvärr hade vi ingen täckning så vi kunde inte kolla upp det (också därför bloggposterna kommer upp senare – fortfarande dålig täckning) utan gick på chans på den digitala karta jag hade på mobilen. Efter en kilometer gången passerar vi en vägskylt där det står ”Älvdalen 28”. Lite mer än vi tänkt… När vi sent om syvende fram emot 16-tiden och eviga slingriga nedförsbackar och vackra dalar och floder, fick täckning så fann vi att vi gått ca 17 km för dagen. Tyvärr var det där kroppen tog slut för Vero. Hon klarade inte av att gå mer. Smärtan i hennes fötter gick ända vägen upp till ljumskarna. Vi hade hoppats kunna hinna fram till Tommas men fick nöja oss med ett kommunalt vindskydd för natten. Bra att slippa slå upp fullt läger och bygga eldstad osv. Dessutom perfekt vid floden som vi följt lite drygt halva dagen.

Vindskyddshem

Vindskyddshem - Myggnät är grejen och kommunala vindskydd är bra de med.

 Den flod som vi slog läger vid i går kväll flyter ut i den floden vi slagit läger vid i kväll, Rotfloden heter den, och den i sin tur flyter ut i Österdalälven vid Älvdalens samhälle, på väg till Östersjön. Jag observerade att ”allt vatten längtar tillbaka till havet” och Vero svarade med att ”det kanske är himmelen de längtar tillbaka till, då det avdunstar igen”. ”Ja! Vattnet har ju bokstavligen fallit från himmelen och söker bara komma dit igen – söker Guds nåd åter,” svara jag då. ”Vattnets och själens vandring är den samma.” Var vid jag komponerar en improviserad låt om Själafloden och att följa den hem och till friheten.

Någon stans mitt på dagsfärden går vi förbi en skylt som gicka att läsa “Sibirien 1″ på. Jag frågar Vero “Har vi gått på fel håll? Vist var berget högt att gå över men inte var det väl Uralbergen?” Här visar Vero hur mycket packning man måste bära och vart man hamnar om man inte följer vad Kamrat Stalin sagt.

Sibirien

Åsiktsmotståndare har sänts hit under många år. Inte visste vi att det var i Norra Dalarna bara.

Sen berättade jag för Veronique om hur det kommer sig att Oden är den visaste av alla i världen, om hur han lurade Mimer att få kasta ett öga i Mimers siarbrunn där man ser allt i världen och genom att faktiskt kasta sitt vänstra öga däri så ser han nu allt som skett, sker och kommer att ske. Problemet är att alla andra är inte tillräckligt visa då de inte hängt upp och ner i ett träd i 3 månader för att finna visdomen, så om Oden skulle berätta för andra om vad som komma skulle så skulle de handla galet och förvärra saker. Därför är Oden alltid tystlåten då han inte vet vad han kan säga. I stället vandrar han runt i världen för att se hur det går med alla. Oden vandraren, precis som vi.

Sen berättar jag om Cinderhill, en lajvby som ligger här i Älvdalen, två dalgångar bort så att säga, på ett berg vid Österdalälven norr om Älvdalen. Jag berättar om två drakars tragiska kärlekshistoria som slutar i en mördad Bronsdrake och en Röd drake som dör av brustet hjärta. De är ramhistorien till Dragonbane, som var ett lajv jag var med att arrangera här uppe i Älvdalen. Skogen här omkring påminner mig hela tiden om Cinderhill; blåbärsris, stora majestätiska tallar med sina orangea stammar och myckenhet av gröna barr. När solen skiner genom dem är det så vackert. Lika så är alla dalgångarna. Här går vi över bergen i ett bergspass, just som Draktämjarna hade gjort inför det lajvet. Väldigt intressant upplevelse för mig att nu vandra den väg som de rollerna måste ha tagit.

Trots visor, historier och jämna pauser så blir det hela för mycket för Vero. Hennes ben orkar inte, hennes fötter är för ömma, hon har svårt att hålla humöret uppe. ”Ta fram det bästa humör du har…” Ritualer är viktiga, och det blir liksom pavloviskt betingat att bli glad, men det kan bara vara så länge.

Vi hade tur med vädret, och det kom bara en lite längre skur om 15 minuter. Knappt lönt att ta fram regnkläderna. Dock var det varmt och fuktigt hela dagen. Klistrigt och nästan tropiskt i sin natur. Det hjälpte inte heller på humöret. Vi tar alltså paus och bestämmer oss för att ta sista 11 km till Älvdalen i morgon istället. Vi såg tre bilar från olika elföretag och masttjänster och mobiloperatörer som vi mötte, och har haft ingen täckning större delen av dagen. Undra om åskan slog ut nått i natt? Det känns skönt att veta att samhället inte har fallit samman helt, utan folk försöker fortfarande laga saker. Då kan vi inte ha drabbats så svårt än i alla fall. Samtidigt känns det lite melankoliskt att Babylon, den gamla Hora, inte vill dö, så vi kan bygga nått nytt.

Vid middagen diskuterade vi huruvida Vero skulle behöva stanna i hos Tommas i Älvdalen ett slag för att vila, om det gick. Jag gjorde det klart att jag var tvungit att fortsätta. Jag måste ner till min familj och mina andra vänner som väntar på mig – dessutom så måste jag hem och hjälpa till med skörden så vi hinner få in allt vi behöver till vintern. Vi ska diskutera vidare i morgon när vi kommer till Älvdalen, om Vero kan gå i morgon. Annars får jag väll gå och hämta hjälp i form av Tommas och förhoppningsvis hans bil. Nu jagar hennes demoner henne. Hon vill inte bryta, och jag vill inte att hon lämnar mig. Ensam är mycket svårare – på många vis. Men jag gjorde det klart att hon inte ska ta med mig i beräkningarna när hon bestämmer sig. Det är bara hennes hälsa som är viktigt här.

Som godnattsaga blev det den om Syrsan och Myrorna. Om att leva i nuet eller att gneta. Om att inte lita på dem som samlar på hög för de kommer inte att dela även om du förgyller deras vardag. I min variant av berättelsen är syrsan hjälte, inte myrorna. De äter upp syrsan när han vill ha husrum och mat för vintern, i utbyte mot underhållning. I originalet fryser och svälter han ihjäl. I de tillrättalagda barnvarianterna tar myrorna in honom för vintern och så underhåller han dem mot mat och rum. Men vi underhållare, maskbärare, hamnskiftare – vi kan aldrig lita på de som HAR. Vi som ÄR; kärlekskrigare, andliga sökare, andliga finare, Gycklare, Clowner och shamaner; vi måste kapa vår egen värld där man kan underhålla varandra samtidigt som man jobbar för vintern.

Dagens lektion är att om man ska använda stenar för att hålla upp kastrullen med, så ska man inte tända elden innan man lagt rätt stenarna. De blir varma och svåra att flytta.

Kärlek och Respekt.

Categories: Uncategorized | Leave a comment

Dag 5: R&R – Vila och återhämtning

I morse när vi vaknade hade Vero sovit i 12 timmar och jag ca 10. Man blir trött på vägen och av att aldrig ha ett ställe att ta skydd i. Naturen är alltid alldeles inpå. Dessutom är det som att sova i en ny säng varje natt man reser. Det tar alltid lite tid att ställa om och anpassa sig. Hoppas det blir bättre framöver.

När jag vaknade så var det fint väder och jag kunde gå ut på vägen och ladda upp bloggposterna som jag skrivit de senaste dagen. Täckningen var så dålig att jag vara tvungen att stå på ett visst ställe och då funkar det lite gran. Som tur är visade det sig att Tommas – min vän i Älvdalen – hade följt bloggen, och när han läste gårdagens post så förstod han att vi behövde hjälp och körde och hämtade oss vid 11 tiden. Han och hans familj tog vänligt emot oss och nu har vi fått annan mat än bönor och pasta med vitlök som varit det vi ätit till middag och rester av det samma till lunch. Pizza är gott. Till och med med ost på. Jag har ju inte ätit mjölkprodukter sedan 2001 – OMG! Det är 10 år nu – men jag har bestämt mig för att göra det under resan om det behövs. Konstigt, inte så gott som jag minns. Vad man väljer att äta för överlevnad är intressant. Jag är ideologisk och etiskt emot kött- och mjölkindustri pga miljöpåverkan och att djuren dör och lider. Jag är tredje generationens vegetarian och har aldrig ätit kött. Slutade med mjölk då jag inte kunde leva med att det måste dödas kalvar för att hålla igång mjölkningen. Dessutom har kor en enorm miljöpåverkan och släpper ut massor av växthusgaser (metan – 4 gånger värre än koldioxid. I och för sig är det inte fossilt, men det tar 25 år för det att brytas ner i atmosfären.). Men i en överlevnadssituation är det annorlunda. I alla diskussioner jag för har jag aldrig hört några argument som jag inte har motargument till förutom två:
1. Det är gott.
2. Det är tradition.

Det finns ett till och det är att det är att OM jag måste äta kött för att överleva. Det tycker jag är ok, men i vanliga fall så måste vi inte det i vår moderna värld. Skulle det vara så att jag svälter, ja då är jag ok med att äta människor med. Dock vet jag inte om jag hellre hade offrat mig för andras skull. Det är rent känslomässigt och inte ett argument för eller mot men det finns en risk. Så nu på resan har jag bestämt mig för att börja äta mjölkprodukter och fisk. Vågar inte med kött eftersom min mage inte har enzymer till det och jag inte vet om jag vill. Fisk kan jag tänka mig, men det är svårare med andra djur. Jag är väll specisist (eller hur det nu stavas när man diskriminerar på grund av art) jag med…

I dag har vi vilat våra fötter och beslutat oss för att stanna en dag till och ta det lugnt samt försöka få tag på en kanot och paddla ned till Mora, så att vi kan vila fötterna i sammanlagt 4 dagar. Då kan kanske Veronique klara att gå igen. Vi har också kollat upp vad man ska göra för att inte få blåsor och vad man ska göra när man väl fått dem. Det är lite sent kanske, men bättre sent än aldrig.

Förbyggande:
1. Håll fötterna torra och svala. Byt strumpor 4 gånger om dagen. Vädra fötterna så snart ni tar paus.
2.  Sätt på skavsårstejp eller Compeed innan det har blivit blåsor eller skavsår.

Behandling:
1. Låt blåsorna vara och vila. Håll fötterna torra och svala.
2. Om blåsan inte spruckit, låt den vara hel. Infektionsrisken är större för en trasig blåsa.
3. Om blåsan spruckit, tejpa för den om du använder den så att det inte kommer smuts i den. Annars håll den luftig så det läker fortare.
4. Om blåsan gör ont och du måste fortsätta gå på den, punktera den med en steril nål och dränera. Tejpa sen över blåsan så att det inte kommer smuts i den. Behåll skinnet på tills det lossnar av sig själv.
5. Om skinnet har börjat lossna på en blåsa så klipp bort det och lufta. Om foten ska användas, tejpa över såret.
6. Tejpa aldrig infekterade blåsor eller skavsår. Vila eller riskera kallbrand och amputation.

Dagens lektion är att inte stå dubbelvikt och yxa ved. Det får man i längden ont i ryggen av. Om man inte har en stor huggkubbe så kan man klyva ved på så ska man istället sitta på knä och yxa. Martin Gerhardsson lärde mig det här men det glömde jag bort. Dessutom så slipper man då att hugga sig i benet om man slinter då man inte kan nå sitt ben när man inte yxar från stående höjd. Jag har inte huggit mig i benet, dock fått ont i ryggen från vedklyvning efter att burit tung väska i fyra dagar. Tänkte låta bli att hugga mig, så jag följer Martins övriga yxråd, som att hålla pinnen och yxan ihop medan man hugger dem ner mot kubben.

Jag drömde om Kajsa i går natt. Hoppas hon har det bra där ute. Mina tankar går ut till henne och hennes familj i USA. Där har de drabbats mycket hårdare än här i Sverige. Hoppas ni överlever både Pesten och galningarna. Om du läser det här, eller om någon som gör det har kontakt med henne, hälsa att jag hoppas på det bästa för henne och hennes familj. Samma gäller för alla de andra i Amerika som jag känner. Och alla andra i världen såklart.

Kärlek och Respekt.

Categories: Efterforskningar, Fysiskt tillstånd, Influensan | Leave a comment